Igår åkte jag, Linnéa och Matilda till Bannerghatta National Park, ca 1 timmes bilfärd från oss. På en vackert belägen gård fick vi för första gången bekanta oss med den indiska hästrasen Marwari. Rasens främsta kännetecken är öronen som är böjda inåt med spetsarna mot varandra, så kallade tulpanöron. Det är en mycket tunn men väldigt tålig hästras. Den är inte heller så stor, ca 150 i mankhöjd, vilket passar mig alldeles utmärkt.
Vi tillbringade 3,5 timmar på hästryggen och fick verkligen uppleva något av det bästa Indien har att erbjuda. Vi red genom skogar, upp på klippor, ner i dalgångar, över åkrar, till en vacker damm och till och med genom ett tempelområde. Vi fick se ett genuint Indien med bybor som tvättade sina kläder och barn som svalkade sig i små sjöar, bönder som arbetade på fälten, folkmassor som köade in till templen. Vi skrämde kossor till galopp och vår guide fick mota bort en ilsken tjur som ville gå till attack. Vi besökte elefanternas vattenhål men det var för tidigt på dagen för dem att komma ner för att dricka och bada.
Dessa små kämpar till hästar hade inga problem att ta sig upp för kala klipphällar och vi tog oss till toppen av ett berg med en helt bedårande utsikt. När vi red igenom tempelområdet väckte vi en enorm uppståndelse. De flesta människorna här hade nog aldrig varit så nära vita människor förut, än mindre på en hästrygg. Folk sprang efter och ville ta oss i hand, alla vinkade glatt, pekade, tjoade och tjimmade. Vi kände oss som stora stjärnor där vi satt på våra hästar och vinkade drottninglikt till den upprymda folkmassan.
Vi skrittade, travade och galloperade igenom det vackra indiska landskapet och mot slutet av vår ritt var jag så trött i benen att jag inte orkade resa mig i sadeln längre. Jag satt och skumpade som en säck potatis med darrande ben och ömma knän men med ett härligt lyckorus över denna fantastiska upplevelse.
Idag lever jag på minnet och tur är väl det för jag tar mig med nöd och näppe upp för trappan hemma och jag har ont i muskler som jag inte ens visste att jag hade, men det är väl just därför jag har ont, hm.
Efter sommaren skall vi tillbaka igen och rida men denna gång skall vi inkludera en övernattning på vår guides gård dit vi blivit inbjudna. Vår gudie lovar oss en ännu vackrare naturupplevelse, hur nu detta skall kunna vara möjligt.
2 comments:
Tack, Mia, för en strålande beskrivning och också för alla bilder från Goa - den vi gillar bäst är från vattenbrynet med fyra "havsgudar". Finns numera uttryckt och därmed tillgänglig även för de som inte har er blogg att tillgå (mormor t.ex.)
Stor kram
Birgitta och Christer
Nu är jag sjuuuuuuk avundsjuuuuuk!!! Det avgjorde saken i höst måste jag hitta en vecka och komma ner till er. Förstår dock inte hur jag ska kunna vara utan Alma pluttan så länge :( saknar henne bara om jag är borta en kväll. Såg alldeles underbart ut hursom helst. Vi får väl försöka ta en ritt i Sverige i sommar. Snart ses vi!!
puss o kram Anna
Post a Comment